Nej, det gör jag ju inte... egentligen... men veckan före premiär är jag redo för hispan. Att vara ensam med tre kids är ingen barnlek och jag avundas ICKE ensamstående mammor (även om jag ibland i smyg - berätta inte för nån - drömmer blåögda rosaskimrande det-är-städat-hemma-iaf-ibland-och-jag-hinner-vara-annat-än-mamma-drömmar om skilsmässa och varannanveckalivet).

Och som om det inte var nog med att vara ensam med kidsen så har jag åkt på en rejäl killförkylning, en sån där som kleggar ihop hela hôvvet och jag har en 'burkig' feeling hela tiden. Trodde jag skulle fixa att jobba veckan ut, men idag fick jag se mig besegrad och åkte hem och la mig. Slockande i två timmar, vaknade ännu mosigare än innan och fick sen hämta barn, gå på skolans öppet hus, hem med barnen, laga middag och lägga ungarna.


Julia på skolans öppet hus idag (Bild:min)


Hela veckan har jag varit ungefär en halv motgång ifrån en 'Falling Down'... Imorse fick jag ett raseriutbrott och skrek: "Jag hatar min väska!" samtidigt som jag stormade ut och smällde igen dörren bakom mig - friskt? Blir mina fantastiskt fina kids halvnormala ska jag vara tacksam? Att min make står ut med mig är också ett under... Jag tror jag hotat med skilsmässa och/eller rymning ett par gånger de senaste dagarna.

Ja, maken tycker det är jobbigt att jobba dygnet runt sista månaden före premiär... men han skulle testa att vara jag en dag eller två före öppning? Det är inte lätt att vara helt psyko?

I helgen... om jag så är dörende i killförkylningen så ska jag hemifrån i ett par timmar. Jag hoppas kunna shoppa bort min panik.

/ S.

Kommentera

Publiceras ej