Kidsen är ute och hoppar på studsmattan. När de springer in lämnar de dörren på vid gavel (som alltid!) varpå jag säger till dem att stänga dörren: "Julia, kan du stänga dörren? Alice är för liten och når inte." och Julia stänger. Lite senare är de ute och hoppar igen och kommer in och tro det eller ej, men de lämnar dörren på vid gavel. "Stäng dörren!" säger jag och Alice vänder sig om, lyckas dra igen dörren och säger nöjt: "Ja ka-an stänga döjjen! Nu e ja en jättestov sej!"
Igår var det åter dags för magnetröntgen. Sist gick det ju inget vidare så nu hade jag tid för nytt försök, den här gången med lugnande. Jag hade haft tid på mig att förbereda mig, jag försökte vara så lugn jag bara kunde inför röntgen och jag hade maken med mig. Hela känslan från start var helt annorlunda den här gången. Det var samma sköterska, men nu var hon toppenbra! Hon frågade hur jag mådde, hur det kändes, om jag ville ha lugnande (JA!), visade monstermaskinen och förberedde allt hur lugnt och fint som helst. Rummet som maskinen stod i kändes mindre skrämmande dvs. större, ljusare och tystare än sist. Jag fick lägga mig, fick lugnande intravenöst (hon lyckades sticka mig fel så jag har ett blåmärke och ont i armen, men jag är van - det är få som kan sticka mig rätt på första försöket... avvikande anatomi vad gäller det också?), öronproppar + skydd för öronen, "buren" över ansiktet/huvudet och så gjordes hjärnröntgen först i ca 20 minuter. Sen åkte jag ut och "buren" togs bort och så sattes "haklappen" på istället och 10 minuter till i maskinen... De senare 10 min kändes längre och jobbigare än de första 20 mest kanske pga. att jag var tvungen att åka längre in i maskinen och för att den där "haklappen" tryckte på bröstet när jag försökte ta djupa andetag. Sen var det över! Och nu hoppas jag verkligen att jag inte behöver in i den där maskinen igen, men OM... då vet jag ju att jag faktiskt klarar det... om jag MÅSTE.
 
Nu får vi vänta och se vad röntgen visar... det lär nog dröja ett tag, särskilt såhär i semestertider?
 
/ S.
Tvååringen tassar fram till mig och viskar: "Ja ska spjinga in och skjämma dom." (dom = storasystrarna som ligger i våran säng), jag: "Ja, gör det." Tvååringen galopperar (så det är svårt att missa att hon är på ingång) in i sovrummet och skriker: "SKJÄM!!" och springer tillbaka till mig, skrattar så hon kiknar och frustar: "Ja skjämde dom!"